Historik

Glimtar ur förbundets historia

– ett föredrag av Carla Lundhqvist

(från medlemsmöte november 1999)

I mitten av 80-talet fick vi ett erbjudande från Svenskt Musikhistoriskt Arkiv att förvara våra handlingar i Riksarkivet. Naturligtvis nappade vi – förbundets dokument låg utspridda hos dåvarande och tidigare styrelser – allt beroende på vem som hade plats att förvara decenniers samlade pärmar och papper. Det var ett tidskrävande detektivarbete att lokalisera och samla in all dokumentation. Jag vill gärna ge vår underbare sekreterare Anders Thunberg en stor eloge – han snålade som vanligt inte med tid eller kraft, åkte runt med sin bil, samlade in och lastade av hos mig som då var hans vice. Efter en grovsortering kom handläggaren från Riksarkivet, Eva Helenius-öberg, och gick igenom alla papper med stor förtjusning eftersom hon själv var utbildad pianopedagog. Och med en lättnadens suck överlämnade vi allting till Riksarkivet – SPPF:s historia låg nu i tryggt förvar. 1996 har Marianne Ribbings styrelse lämnat ytterligare en omgång dokument. Handlingar som inte behövs längre skall alltså förvaras i Riksarkivet – det är viktigt att en avgående sekreterare upplyser sin efterföljare om detta.

Under sommaren letade jag för vår ordförandens räkning efter vissa data i våra gamla pärmar och nämnde efteråt för henne att man någon gång borde levandegöra de första handskrivna protokoll. Jag borde veta bättre än att tänka högt, några veckor senare gick uppdraget till mig.

Rubriken i kallelsen är nog lite optimistiskt satt. även om jag till en början försökte leva upp till den så skulle en berättelse om 60 års historia spräcka tidsschemat totalt. Dessutom finns redan en guide genom förbundets första 25 år som Suzanne Langenfelt författade år1962 i samband med förbundets 25-års jubileum. Hon berättar om dessa 25 år på ett sätt som inte kan göras bättre. Skriften publicerades i MUSIKREVY, utgavs som särtryck och togs in i sin helhet i förbundets festskrift 1987 då förbundet fyllde 50 år. Alla medlemmar fick denna skrift – ta fram och läs den igen! Ni som inte var medlem då: unna Er en timme i Riksarkivet och läs Suzanne Langenfelts text – det är en fascinerande läsning. Ett exemplar kan jag också låna ut idag.

Jag håller alltså fast vid min första tanke att låta det första årets protokoll tala, men har saxat och hoppat i kronologin för att följa upp vissa arbetsområden.
Det som fascinerade mig så starkt när jag under många timmar läste de gamla handlingarna är med vilken omsorg och vidsyn man redan under det första arbetsåret stakar ut kursen för förbundets arbete, skapar stadgar, bestämmer uppgifter och arbetsområden på ett sätt som bär förbundet än idag. Jag tror att det i vår tid av snabba sociala och kulturella förändringar är viktigt att vara medveten om förbundets rötter. Men jag tror också att det är viktigt att utifrån dessa rötter kunna ompröva och anpassa förbundets uppgifter till vår tid, vår arbetssituation och framförallt till våra barn. Det allra viktigaste är och förblir dock att vi hela tiden är medvetna om att ett förbund inte lever av sin styrelse allena utan av engagerade medlemmar!

Detta alltså som inledning! Och nu förflyttar vi oss till år 1937 då förbundet grundas.
Vid tiden för förbundets grundande är läget för pianoundervisningen i grova drag följande: Mycket välutbildade pianister som även är mycket bra pedagoger konkurrerar med mer eller mindre kunniga amatör-pianister. Säkerligen finns alla schatteringar på skalan. Dessutom bedriver skolans musiklärare viss gratis-undervisning i piano. Allmänheten har oftast ingen uppfattning om befintlig kvalité i undervisningen och betraktar vårt yrke närmast som ett kall utan status.

Förbundets historia börjar med att en man – Fritiof Gille – funderar över hur dessa förhållanden kan förändras till det bättre. I sina tankar blir han måhända inspirerad av Svenska Pianistförbundet som grundas redan 1914 men upplöses år 1942. Eller av Svenska Sångpedagogförbundet, grundat år 1933 och fortfarande i högsta grad levande. Därom vet vi inget. Men i mars 1937 skrider han till handling och detta är dokumenterat i förbundets allra första protokoll, prydligt handskrivet på första högra sidan i en tjock inbunden bok i folioformat. Protokollet lyder så:

Då jag efter moget övervägande tog initiativet till bildandet av ett Pianolärarnas förbund skedde detta för att förbättra den privata pianolärarens ställning.
Efter att hava meddelat mig med herrar Yngve Flyckt, Martin Sundberg och Ragnar Thunaeus vilka alla voro intresserade av ett Pianolärareförbunds tillkomst sammanträffade vi hemma hos Ragnar Thunaeus söndagen 21 mars.
Vid detta sammanträde vid vilket närvoro fröken Gun Ljungberg och Tore Wiberg samt fröken Brita Hallström tillsattes en interimstyrelse med Yngve Flyckt som ordf., undertecknad sekreterare och Ragnar Thunaeus som kassaförvaltare. Efter diskussion om förbundets namn och syfte och stadgar m.m. beslöts att nästa sammanträde skulle äga rum den 4 april. Efter sammanträdet bjöd herr Thunaeus på supé vilken avåts under munter stämning.Stockholm 21 mars 1937
Fritiof Gille

Jag tycker dessa förbundets första medlemmar förtjänar att presenteras – om än mycket kortfattat. De är alla förhållandevis unga och i full verksamhet som pianister och pedagoger.

Om Fritiof Gille har jag inte lyckats få fram några som helst uppgifter. Naturligtvis var han pedagog, förmodligen även pianist, men som Ellen ånberg-Molin sade till mig: ”Vi visste egentligen inte så mycket om honom, kände honom inte innan han tog initiativet till förbundet”. Och detta är ju förtjänstfullt nog för att minnas honom med tacksamhet.

Yngve Flyckt född 1908, pianist och pianopedagog som har även organist- och kantorsexamen. Inte bara en musikens utan även en pennans man som deltar även i grundandet i Musikfrämjandet år 1940. Musikkritiker först i DN och fr o m 1944 i Expressen. En – jag citerar Suzanne Langenfelt – eldsjäl och en man som i sig förenade verklighets-människan och idealisten. Han blir förbundets förste ordförande och dess ledande kraft.

Martin Sundberg, pianist och pedagog blir snart alla pianospelande barns ”farbror Martin” – hans pianoskola ”Pianospelets A.B.C.” utkommer snart och följs av många fler häften med lämplig undervisningslitteratur där han tillvaratar den svenska folkviseskatten.

Ragnar Thunaeus, 1898-1972, pianist, pedagog och tonsättare med ett 50-tal kompositioner och lika många bearbetningar. Det tycks ha varit en mycket begåvad men mycket tillbakadragen människa med höge krav på sig själv. Hans-Göran Elfving vet mycket om hans liv och hans verk.

Gun Ljungberg känner många av oss som Gun Ljungberg-åkerman Vi vet att hon förblev förbundet trogen så länge hon levde och vi minns den långa raden av hennes elever som under åren spelade på förbundets konserter.

Tore Wiberg, 1911 – känd pianist med debut i Stockholm 1935, pedagog och inte minst en utmärkt ackompanjatör.

Om Brita Hallström har jag inte kunnat få fram några uppgifter.

Efter detta första möte med 7 personer sätter man igång med stor beslutsamhet. Den 4 april möts man i Richs festvåning. Nu har antalet deltagare vuxit till 15, de som har anslutit sig är: fröknar Ragnhild de Frumerie, Judith Malmqvist, Amy Månsson, Brita Edén och Wiola Nybom samt herrar Orvar Lauré, Herbert Westrell och Benkt Eriksson – personer med gedigen pianistisk utbildning och ansvarsfulla pedagoger.
Man diskuterar förbundets namn, dess syfte, dess ordning för inval och uteslutning av medlemmar och dess arbetssätt. Jag låter protokollet tala:

§ 4
Av de två vid föregående sammanträde föreslagna namnen: Pianopedagogförbundet och Stockholms Pianopedagogers förbund underkändes det senare. I stället föreslogs Pianolärareförbundet. Fröken de Frumerie ansåg det senare namnet mindre lämpligt genom dess dåliga klang. Herr Benkt Eriksson fann det däremot lämpligast från allmänhetens synpunkt.
Herr Thunaeus framhöll att det internationella ordet pedagog vore bäst. Herr Flyckt trodde att ordet för allmänheten skulle låta allt för fint. Frågan bordlades.§ 5
Enighet rådde om förbundets syften: ett ideellt arbete för höjande av kårens kunnighet och allmänna rykte och strävan att fördjupa allmänhetens inställning till pianoundervisningen. Förbundet borde på lyckligaste sätt söker förena kvalitet och kvantitet. Ekonomiska och andra yrkesproblem skulle behandlas, upplysningsverksamhet och klok reklam av stor betydelse. Angående minimipriset förslagsvis 3 kr utspann sig en livlig diskussion med många olika synpunkter.

Man diskuterar även innehållet i en blivande medlemsförteckning samt möjligheter att göra och kostnader för en reklamkampanj.

Vid nästa sammanträde, den 23 maj, återigen i Richs festvåning, bestämmer man sig för namnet:

§ 4
Sammanslutningen vars namn är Pianolärareförbundet som § 1 lyder i stadgarna vållade diskussion. Namnet Pianolärareförbundet godkändes dock med åtta röster mot fyra.§ 5
Minimipriset kr 3 godkändes. Priset skulle vara bekant endast inom förbundet.

Man tillsätter ett prövningsutskott för inval av de lärare som meddela lektioner till eller närmast förbundets minimipris. Till detta prövningsutskott utses fröken Ragnhild de Frumerie och herrar Yngve Flyckt och Fritiof Gille.

Ordf. kan meddela att en summa å 2oo:- kr kommer att ställas till förbundets förfogande – en gåva av AB Förenade Piano och Orgelfabriker som kommer att upprepas under flera år.(Firman tycks ha finsk anknytning, ty flera år senare, under kriget, finns en anteckning om att förbundet vill avstå från bidraget för att på så sätt kunna hjälpa till i Finnlands besvärliga situation.)

Yngve Flyckts samtal med en av de mera kända musikförläggarna resulterar i att man planerar tillsätta en kommitté med representanter från musikhandlare, musikförläggare och pianohandlare med Yngve Flyckt och Martin Sundberg som förbundets representanter. Man vill drifta frågan hur man kan väcka allmänhetens intresse och förståelse för den levande musiken.

Man diskuterar marknadsföring: tryckning av en cirkulär, annonser i dagstidningar, annons i telefonkatalogens yrkesregister samt asterisk för förbundets medlemmar. (Denna asterisk fanns kvar i telefonkatalogen under många år.) Man beräknar utgifterna för allt detta till 462:- kr. Drar man av ovannämnda donation så återstår 262:- kr att betala. Medlemmarna, vars antal nu har vuxit till 26, skall betala 10:- kr var, 3:- kr i inträdesavgift samt 7:- kr i årsavgift. Man inkasserar under pågående möte.

Förbundets medlemmar skall alltså ta betalt minst kr 3:- för en lektion. Hur besvärlig pianolärarens situation är framgår av § 1 i protokollet från styrelsesammanträdet den 11 mars 38:

§ 1 Ordföranden uppläste de kravbrev han i föreningens namn avsänt till elever som ej betalat sina lektionsavgifter och beslöts att styrelsen för varje särskilt fall skulle lämna medlemmar tillstånd att avsända dylika kravbrev. Fröken R. de Frumerie fick efter föredragande av ett sådant fall tillstånd att avsända ett kravbrev.

Den 2 september 1937 håller förbundet sitt konstituerande sammanträde i Agnes Lagerströms pensionat, Norrlandsgatan 24, dit man återvänder flera gånger. Ingen närvarolista har förts. Dock nämns i årsberättelsen för det första verksamhetsåret att medlemsantalet då uppgick till 35. Man antar namnet Pianolärareförbundet och klubbar stadgarna – efter viss diskussion om § 3 som handlar om fordringar på någon examen för nyinträdande medlemmar.
Andra paragrafer handlar om rutinärenden, marknadsföring m.m. Några paragrafer skall Ni dock höra i original:

§ 1
Hälsade tf. ordf. herr Y.Flyckt de närvarande välkomna. Förutom förbundets egna medlemmar hade även en del av Pianistförbundets medlemmar infunnit sig. – Gjorde ordf. en resumé över vad som tilldragit sig inom förbundet från dess start till nuvarande tidpunkt.§ 2
överlämnade ordf. ordet till förbundets initiativtagare herr Fritiof Gille som i ett kortare anförande framhöll nödvändigheten av ett pianolärareförbundets tillkomst. Denne sammanslutning, yttrade bl a talaren, skulle söka förbättra den privata pianolärarens ställning och i samband därmed verka för höjandet av pianoundervisningens kvalitet.

§ 7
Företog mötet styrelseval. Styrelsen fick följande sammansättning: Yngve Flyckt ordf., Fritiof Gille vice ordf., Fritjof Kjellberg sekreterare, Ragnhild de Frumerie kassaförvaltare, Dagmar Nordenfelt klubbmästare, samt Gunnar Hahn och Martin Sundberg suppleanter. Till revisorer valdes Ragnar Thunaeus och Bror Reftel.

§ 8
Beslöts tryckandet av ett 2sidigt cirkulär i 10.000 ex. Den ena sidan skulle upptaga en till allmänheten ställd skrivelse. Det av fröken D. Nordenfelt och herrar R.Thunaeus och F.Gille utarbetade förslaget härtill godkändes så när som på en del smärre ändringar vilka hänsköts till styrelsen att slutbehandla. Den andra sidan skulle bestå av en förteckning över medlemmmarna jämte adress och telefon-nr.
Efter en lång och synnerligen livlig diskussion fastställdes trots tidigare beslut att varken lektionspris eller minimipris skulle utsättas. En del förslag vore före angående minimipris men något definitift beslut härom fattades ej.

Tyvärr finns inte detta cirkulär i arkivet. Ej heller har jag kunnat hitta de nyss klubbade stadgarna. De första tryckta stadgarna är daterade 1944, den andra upplagan trycks år 1969 och då har förbundets namn ändrats till Svenska Pianopedagogförbundet. Det finns inte heller klipp från tidningsannonser mm bevarade.

Vi har följt det nystartade förbundets arbete från det första mötet till det konstituerande sammanträdet i kronologisk ordning. Jag lämnar kronologin nu och följer istället styrelsens arbete med de uppgifter förbundet har ställt sig.
Ta marknadsföringen! Den 29 sept. meddelas att imponerande 10.000 ex av cirkuläret har placerats i musikaffärer m fl därför lämpade platser. (10.000 ex spritt av ett nystartat förbund med 35 medlemmar!) Dessutom tar man stolt till protokoll:

§ 9
Herr Sundberg redogjorde för erfarenheterna vid handhavandet av den individuella annonseringen, samt redogjorde för hur medlemmarna reagerat inför hans upplysningar, speciellt angående priser. Jämnförelsen gjordes med pianistförbundets annons under tidigare år, vilka avgjort utföllo till fördel för pianolärareförbundet.

Protokollet från ord. sammanträdet den 25 nov nämner som

§ 4
Konstaterades att höstens reklam, bestående av annonser samt cirkulär tillfört föreningens medlemmar sammanlagt 6 nya elever.

Under verksamhetsåret 38/39 förmedlas 31 nya elever, året 39/40 13 elever. Här dyker en av de första notiserna om ”kristiden” upp, alltså krigstiden, som kan vara orsaken till att färre antal elever har förmedlats. I annat sammanhang nämns dock att åren 39-45 snarare betyder en uppsving för musik- och därmed även pianolivet. Vad gäller det praktiska arbetet så tycks det i stort ha fungerat även om vissa styrelsemöten måste skjutas upp pga militär-tjänstgöring och även om man är utan förtäring vid något ord.sammanträde. Detta vållar dock sådant förtret hos medlemmarna att man gången därpå skramlar ihop till té med dopp.

Men även på annat sätt än genom annonser och cirkulär satsar man hårt på att göra förbundet och dess målsättning känt.
Vi hörde redan att styrelsen har tagit kontakt med musikförläggare och musikhandeln.
Vid styrelsesammanträdet den 13 sept 37 hos Fritjof Kjellberg, Sturegatan, (där sedan många sammanträden hålles) funderar man över om man kan införa artiklar om förbundet i tidsskriften ”Vår sång” samt i övriga musiktidsskrifter. Längre fram (1944) överväger man om förbundet kan få en programtid i radion med rubriken ”Vad skall jag spela?”. Radion ställer sig välvilligt och förbundet bildar en kommitté (MEA, Maria Pehrsson, Märta söderberg, Yngve Flyckt. Om någon av alla dessa planer förverkligas framgår inte av protokollen.

En fråga som styrelsen på ett tidigt stadium måste ta ställning till är intresseanmälningar från orter utanför Stockholm. är dock förbundet i början en sammanslutning begränsad t o m på Stockholms innerstad!
Men redan vid styrelsesammanträde den 29 sept -37 skriver man:

§ 5
Ordföranden meddelade att förfrågningar ang. Förbundet inkommit från Malmö och Borås varför möjligheterna att bilda ett riksförbund dryftades. Fröken Nordenfelt ansåg att förbundet först borde växa sig starkt i Stockholm samt fröken de Frumerie att man skulle be intresserade i landsorten vänta tills vidare. Frågan bordlades.

Men ett år senare känner man sig tydligen stark nog att ta itu med frågan på allvar. Och vid ordinarie sammanträde den 27 oktober -38 beslutar man att utvidga förbundets verksamhet till landsorten. En tilläggsparagraf i stadgarna godkännes. Ordalydelsen:

”I landsorten verksamma pianolärare kunna vinna inträde i Förbundet på sätt som i § 3 anges. För dessa medlemmars vidkommande benämnes Förbundet Svenska Pianolärare-förbundet.
Inträdesavgiften skall vara 3 kronor, och årsavgiften bestämmes med hänsyn till att Förbundets propaganda i Stockholm ej kommer dem till godo.
Vid eventuell uppdelning av Förbundet i distrikts- och lokalavdelningar äger dessa medlemmar ingen del i Förbundets tillgångar.”

I årsberättelsen 1941-42 läser man att förbundet har medlemmar i Borås, Härnosand, Lund, Malmö, Norrköping, Sigtuna, Trollhättan, Uppsala och Västerås. Inalles har förbundet då 66 medlemmar. I slutet av arbetsåret 1945-46 är 138 pianopedagoger anslutna till förbundet. Den nyss tillsatte styrelsen för ett nybildat förbund är inte rädd att genast göra sin röst hört för att arbeta för kvalité : Vid styrelsesammanträdet den 11 nov. 37 tar man till protokoll:

§ 7
I anledning av doktor Anrop-Nordins föredrag i Musikaliska Akademien ang. instrumentalmusik i skolorna valdes en tvåmannakommitté bestående av herrar Flyckt och Gille för utarbetandet av förslag till en skrivelse till eckleriastikministern innehållande pianolärareförbundets synpunkter på och förslag till ändringar av instrumentalunder- visningen i skolorna.

Vid ord. sammanträdet den 3 februari -38 låter det så här:

§ 9
Ordföranden redogjorde för styrelsens förslag angående skrivelse till Kungl. Maj:t vid sammanträde den 21 januari rörande den kostnadsfria pianoundervisningen i skolorna, varefter följde en livlig diskussion varvid herr Boon yttrade att många av de vid skolorna verksamma sånglärarna voro kvalificerade förmågor men utan praktisk erfarenhet av pianoundervisning. Frågan bordlades.§ 10
Ordföranden föreslog därefter enl. styrelsesammanträde den 21 jan. att en skrivelse även ställes till Musikaliska Akademien ang. de vid konservatoriets examina förekommande uppspelningarna av skalor, treklanger o d. samt oktavetyd, vilket skulle ersättas med ett rikhaltigt urval ur klassiska kompositioner samt en friare komposition. Efter fröken Thams inlägg att det ej skada att blåsa på det ruttna trädet beslöts att skrivelse skulle av styrelsen utarbetas samt avsändas.

Den 11 mars 38 noterar man dock:

§ 5
Den vid ordinarie sammanträde den 3 februari beslutade skrivelsen till akademien angående fordringar i examina vid konservatoriet beslöts skola uppskjutas då extralärarna vid konservatoriet själva utarbetade liknande skrivelse. Däremot diskuterades möjligheten att sända skrivelse med begäran att fordringar i piano höjes i musiklärareexamen då en hel del som ej lyckas få sånglärarebefattningar ägna sig åt att ge pianolektioner, eller också att namnet på denna examen ändras till sånglärareexamen.

Vid sammanträdet den 26 januari 1939 tar man åter upp frågan om pianolektioner i skolans regi:

Diskuterades möjligheten att tillställa skolrektorerna en skrivelse angående den gratis-undervisning i piano som varje sånglärare är skyldig att ge två elever per klass, vardera en kvarts timme i veckan. Skrivelsen skulle uttrycka önskan att endast obemedlade elever erhåller sådan undervisning – i motsats till rådande förhållanden då elever uttages som redan erhållit privatundervisning och därigenom tagas från sina privatlärare för att erhålla denna synnerligen otillräckliga gratisundervisning. Förbundet uppdrog åt styrelsen att utarbeta ifrågavarande skrivelse.

Vid ord. sammanträdet den 14 sept.39 tar man till protokoll:

§ 11
Uppstod livlig diskussion om musikens tillbakasatta ställning och ringa anseende i skolorna, varvid flera medlemmar anförde drastiska exempel på skollärares ignorerande av elevers privatlektioner.

Skrivelsen besvaras av Musiklärarnas Riksförbund och debatten kring frågan förs väl under en längre tid. Jag har inte kunnat hitta något, varken skrivelsen eller svaret i arkivet. Jag kan endast citera S. Langenfelt:

”Men alla vet ju hur saken utvecklade sig. Införandet av rationell och sakkunnig instrumentalundervisning i skolorna bryter udden av all opposition. Berget har kommit till Mohammed! även om det faktum kvarstår att privatlärare mister många goda elever till skolorna, så uppvägs väl det av att en mycket stor procent av våra lärare får anställning i skolor och andra institutioner som har pianoundervisning på sitt program.”

Något år senare (1939) blir SPLF indragen i den stora debatten kring Yngve Flyckts kritiska bok ”Svenskt musikliv”. Han är ju förbundets ordförande. ännu senare, år 1943, blåser det storm under sommarkursen, i en stor debatt om skalans ”vara eller inte vara”. Om detta kan man läsa mera utförligt i S. Langenfelts skrift.

Den roll som förbundet tar på sig redan under denna första tid, nämligen att vara en seriös röst i diskussioner om pianospel och pianoundervisning, fortsätter förbundet att spela under hela tiden ända fram till t.ex. OMUS-utredningen i slutat av 70-talet då SPPF är en av remiss-instanserna.

Hur viktigt det är för styrelsen att från första början göra förbundet till en garant för kunskap och kvalité framgår av att man redan den 23 maj tillsätter ett prövningsutskott (fröken Ragnhild de Frumerie samt herrar Yngve Flyckt och Fritiof Gille) . Detta prövningsutskott skall ansvara för ”inval av de lärare som meddela lektioner till eller närmast förbundets minimipris”. Att man har stränga kriterier framgår av § 5 i styrelse-protokoll den 13 sept 37:

§ 5
Diskuterades frågan huruvida privat lärarexamen skulle berättiga till inträdet i förbundet utan prövning, varefter beslöts att så ej skulle bli fallet.”

Snart inser man nödvändigheten att tillsätta en särskild prövningsnämnd och den väljes för första gången vid sammanträdet den 3 febr -38:

§ 5
Följde sluten omröstning för nämndens tillsättande varvid följande medlemmar valdes:
Fröken Märta Tham (22 röster), herr I .Liljefors (21), fröken R. de Frumerie (19) samt till suppleanter herrar F. Gille (17) och M. Sundberg (17).

Ordföranden och sekreteraren är då som nu självskrivna. Prövningsnämnden får i uppdrag att utarbeta förslag angående sättet för prövning samt förslag till stadgeändring i samband därmed. Denna stadgeändring klubbas vid sammanträdet den 20 mars -38:

§ 3
Med hänsyn till beslut angående tillsättande av prövningsnämnd uppläste ordföranden nytt stadgeförslag gällande § 3 som därigenom skulle få följande lydelse: ”I Stockholm verksam pianolärare som önskar medlemskap i förbundet skall skriftligen begära inträde. Erforderlig undersökning och prövning av den sökandes pianistiska och pedagogiska kapacitet ombesörjes av en prövningsnämnd, som även har att besluta huruvida ansökan skall beviljas eller ej. Prövningsnämnden består av styrelsens ordförande och sekreterare samt ytterligare tre ledamöter, vilka jämte två ersättare väljes på årsmöte för två år. Den är skyldig att upprätta protokoll över prövningen och beslut. Varje förbundsmedlem har rätt att ta del av dessa protokolls innehåll. Inkomna inträdesansökningar samt av nämnden fattade beslut skola uppläses inför förbundets medlemmar så snart ske kan.” Förslaget godkändes.

Jag har inte hittat någon dokumentation hur prövningsnämnden utformade inträdesprovet. Men man kan ju anta att det liknade provet som står inskriven i inträdesbestämmelserna från 1969 då man begär både ett spelprov, undervisningsprov samt prov i musik- och gehörslära och musikhistoria.

När vi hör ordet prövningsnämnd så tänker vi naturligtvis även på våra elevkonserter. Redan hösten -37 ventilerar man planer för en konsertverksamhet. Den 11 nov. tar man till protokoll:

§ 8
Ordföranden redogjorde för de i samverkan med Pianistförbundet planerade föreningskonserterna, vilka skulle kunna förverkligas om varje medlem exempelvis säljer 5 biljetter å 1 krona..

Den 11 mars -38 måste man dock meddela:

§ 2
Ordföranden redogjorde för de i pianistförbundets verksamhetskommitté föreslagna konserterna, vilka tyvärr måste uppskjutas då enbart 20 medlemmar ur pianolärareförbundet lämnat uppgift på hur många biljetter de skulle kunna placera och dessa skulle utgöra en alltför liten publik för de planerade konserterna.

Det framgår inte om dessa konserter var tänkta som elevkonserter eller om medlemmarna skulle spela. Man ger naturligtvis inte upp. Dock tycks det vara svårt att dra igång konsertverksamheten. De följande årens protokoll nämner ingenting om konserter förrän den 24 mars 1941 då det står att den planerade amatöraftonen tills. med Sångpedagogförbundet måste uppskjutas efter som för få sångare har anmält sig. I den planeringen kan man nog ana Fritiof Kjellbergs inflytande som f ö avlöser Yngve Flyckt som ordförande året därpå.
Det allra första konsertprogrammet som jag har hittat i arkivet är daterat den 29 maj 1942 då SPLF:s medlemmar i Uppsala anordnar en konsert i Magdeburgs samlingssal.
De två första dokumenterade elevkonserterna hålles den 30 mars 1947 i KFUM:s hörsal och den 28 februari 1948 i Mus. Akademiens orgelsal. Nu har prövningsnämnden fått ytterligare en uppgift, nämligen att vara jury vid provspelningen. Under ett antal år krävs det till och med 2 provspelningar, den andra inför styrelsen. Alltsedan dess har förbundet en obruten tradition med sina höst- och vårkonserter. Den 14 maj 1950 är man f f g i Konserthusets Lilla sal, 1973 f f g på Södra Teatern, 1974 flyttar man till Waldemarsudde, vår hemvist under många år.

även fortbildningsarbetet ligger styrelsen från första början varmt om hjärtat, även om det skall dröja innan man kan anordna kurser i större skala. Men redan under de första sammanträdena hösten -37 etablera man den tradition som vi fortfarande har: att berika mötena med matnyttiga eller också underhållande programinslag.

Den 7 oktober -37 håller Yngve Flyckt ”ett livligt uppskattat föredrag med rubriken ’Herausgegeben von…’ varefter följde en animerad diskussion angående notmaterial för undervisning.”

Den 25 november -37 heter det:

§ 2
Spelade fröken Judith Malmquist Sechs Leichte Divertimenti av Haydn; härtill hade ett 20-tal notexemplar lånats från Nordiska Musikförlaget av vilka en del försåldes till medlemmarna.

Ytterligare ett exempel på programinslag. Vid ord. sammanträde den 15 sept. -38 demonstrerar Martin Sundberg sin pianoskola ”Pianospelets ABC”, som av Nordiska Musikförlaget tillsänts förbundets samtliga medlemmar såsom friexemplar.

Med tiden växer planer fram att anordna fortbildningskurser. Förbundet får kanske sitt riktiga genombrott med de sommarkurser som anordnas somrarna 1943, -44 och -45. Studieveckan 1943 arrangeras av förbundet ensamt, med huvudlärare som Astrid Berwald, Stina Sundell och Gottfrid Boon. 1944 samarbetar man med Kursverksamheten, 1945 med Folkuniversitetet. Kurserna var på 10-12 dagar.

1946 börjar de stora samnordiska musikpedagogkongresserna som på sätt och vis ersätter enskilda förbunds sommarkurser. SPLF är tillsammans med Sångpedagogförbundet hårt engagerat i förberedelserna för den första av dessa kongresser som hålles i Köpenhamn. Vårt förbund inriktar sig under de följande åren på kortare eller längre studiecirklar och interpretationskurser.

Vi går tillbaka till de första åren av förbundets historia om vilka det naturligtvis vore ännu mycket mera att berätta. Men jag hoppas att jag lyckades med att visa med vilken idealism och vidsyn den första styrelsen arbetar för pianolärarens och pianoundervisningens ställning i samhället och – för att använda ett modernt ord – med kompetensutveckling. Man kan läsa mellan raderna hur mycket tid, kraft och förmodligen även egna medel man är beredd att offra. Man ger aldrig upp – även om somliga planer inte kan förverkligas omgående.
Protokollen är ibland ganska informellt skrivna, isynnerhet när Margit E Andersson är sekreterare åren 1945-52. Vi minns henne som en människa med värme, humor, temperament och ett lidelsefullt engagemang för pianospel och pianoundervisning. Där hon sitter och skriver sina protokoll för hand i den stora boken, kan hon inte alltid hejda pennan. Låt mig sluta med ett exempel på detta. Just detta sista stycke ur årsberättelsen för verksamhetsåret 1946/47 är måhända särskilt lämpligt som inledning till den diskussion om förbundets framtid och uppgifter som står på dagordningen:

Förbundet bildades säkerligen i det psykologiska ögonblicket. Det ???? inte förrän musikintresset var i stadigt stigande, kriget kom och folk fick pengar. Båda delarna bidrog till att det gick lättare för oss lärare att genomdriva våra önskemål och fordringar. Vid det första arbetsåret slut hade endast 11 elever tillförts förbundets medlemmar och tio senare kan förbundet ej skaffa lärare till alla nyanmälningar. Naturligtvis kan en sådan ’högkonjuktur’ inte vara beständigt, men de mål och syften vi en gång nått kan ingen ’lågkonjuktur’ ta ifrån oss, om vi stå enade och hålla på vårt. Men för att upprätthålla den respekt för vårt yrke som äntligen håller på att växa fram fordras också att vi utför ett så gediget och effektivt arbete som möjligt, att vi alltid anpassa oss efter tidens krav på en musiklärares allmänmusikaliska bildning, att vi alltid äro färdiga att ta emot nya impulser och intryck.
Stockholm den 18 mars 1947
Margit E.Andersson
Sekreterare”

 

Tack för ordet.
Carla Lundhqvist